När DVD'n släpptes 2006 i England avslöjades att vapnen som används i filmen var riktiga och oftast var laddade med skarp ammunition! detta för realismens skull.
Aleksei Kravtjenko pojken som spelar huvudpersonen Floria, nämner i intervjuer att kulor ibland gått bara 10 cm ovanför huvudena på skådespelarna, t.ex i en scen med en ko.
Elem Klimov gjorde ingen mer film efter denna. Nedanstående recention har jag hämtat från Moviebox.se och är skriven av Viljem Soba. Mitt eget betyg på filmen är givna 5 av 5 möjliga, detta är en absolut favorit.
När det kommer till krigsfilm är det sällan civilbefolkningen som står i fokus – i synnerhet inte civilbefolkningen i öst. Filmmakarna har fått för sig att biopubliken vill se spektakulära slag, storslagna generaler, och skjutglada soldater. Detta ska helst bakas ihop med en portion kärlek så att grabbarna kan ta med sig sina respektive till biograferna. När civilbefolkningen väl kommer på tal, rör det sig antingen om judarnas lidande under andra världskriget, eller hjältemodiga människor som på ett eller annat sätt gjort en insats i diverse krig. Trots att denna formel har varit gällande för krigsfilmer sedan Den stora paraden (1925) och På västfronten inget nytt (1930), så finns det några få undantag som har lagt all fokus på människans subjektiva upplevelser av ett krig. Elem Klimovs Gå och se är ett av dessa undantag som utspelar sig i Vitryssland under andra världskriget.
Året är 1943 och den tyska fronten befinner någonstans i närheten av Moskva, medan Vitryssland står under tysk ockupation. Filmen följer 15-årige Florya (Aleksei Kravchenko) vars önskan är att ansluta sig till partisanerna och kämpa mot de tyska ockupanterna. När han finner ett gammalt gevär ser han sin möjlighet. Han ansluter sig till en lokal partisangrupp, samtidigt som han lämnar kvar sin förtvivlade mor och två systrar hemma. Men när partisanerna rycker ut i strid, tycker deras ledare, Kosach (Liubomiras Lauciavicius), synd om honom, och lämnar honom kvar i lägret.
Han återvänder hem och hamnar mitt i ett tyskt artillerianfall, vilket leder till att han nästan förlorar hörseln. När han kommer hem finns där inte en enda människa kvar i hela byn. Hans sökande efter sin familj för honom in i misärens värld som präglas av våld och brutalitet av det grymmaste slaget. Kriget skildras ur Floryas perspektiv där han kastas in i omänskliga förhållanden. Han upplever hur civilbefolkningen drivs från sina hem, plundras och massakreras. De som överlever tyskarnas ökända uppehåll, tvingas till att äta gräs för att överleva.
Gå och se är en av de mest brutala skildringarna över andra världskriget någonsin. Regissören ville från första början hypnotisera Aleksei Kravchenko så att han inte skulle få psykiska besvär i samband med inspelningen. Men efter att det visade sig att Kravchenko inte var mottaglig för hypnos, fick idén slopas. Men trots att våldet och övergreppet mot civilbefolkningen är oerhört påtagligt så förekommer det faktiskt inget grafiskt våld. Alla grymheter som civilbefolkningen utsätts för förekommer antingen på en annan plats än den där Florya befinner sig, eller så sker det utanför bild. Regissören ska ha en eloge för att han väljer bort att illustrera de brutala grymheterna, samtidigt som han gör det så pass påfrestande att det kryper in under skinnet på en. Med enkla medel har Klimov åstadkommit ett förträffligt resultat som blivit en av de bästa och mest realistiska beskrivningarna över andra världskriget.
När tyskarna anländer till en by och en SS-officer inträder ett hus där några boende håller sig gömda skapas det genast en stark känsla av olust; det blir som att döden själv kommit på besök. När invånarna sedan uppmanas via lystringshögtalare att lämna sina hem och samlas ifolklokalen skapas det en ångestfylld och hopplös tillvaro som känns oerhört äkta.
De flesta krigsfilmer utger sig för att vara antikrigsfilmer. Och visst stämmer det att många av dessa filmer visar vilken förödande inverkan krig har haft för den mänskliga civilisationen. Men saken är inte riktigt så enkel. Trots att krig uppmålas som någonting hemskt, så drösar många av dessa ”antikrigsfilmer” hyllningar över diverse slag, där soldater, generaler och enskilda individer glorifieras. Ales Adamovich som skrivit manuset tar helt avstånd från dessa hyllningar.
I Gå och se finns inga hjältemodiga insatser, inga goda soldater som räddar dagen. Filmen visar med obehaglig och övertygande realism vad krig egentligen är: inget mer än ett ändlöst lidande för folket. Och om det finns någon film som kan få en människa att ändra sin syn på krig, så är det Gå och se. Därför är det helt enkelt en film som alla politiska maktmänniskor borde gå och se.
Aleksei Kravtjenko pojken som spelar huvudpersonen Floria, nämner i intervjuer att kulor ibland gått bara 10 cm ovanför huvudena på skådespelarna, t.ex i en scen med en ko.
Elem Klimov gjorde ingen mer film efter denna. Nedanstående recention har jag hämtat från Moviebox.se och är skriven av Viljem Soba. Mitt eget betyg på filmen är givna 5 av 5 möjliga, detta är en absolut favorit.
När det kommer till krigsfilm är det sällan civilbefolkningen som står i fokus – i synnerhet inte civilbefolkningen i öst. Filmmakarna har fått för sig att biopubliken vill se spektakulära slag, storslagna generaler, och skjutglada soldater. Detta ska helst bakas ihop med en portion kärlek så att grabbarna kan ta med sig sina respektive till biograferna. När civilbefolkningen väl kommer på tal, rör det sig antingen om judarnas lidande under andra världskriget, eller hjältemodiga människor som på ett eller annat sätt gjort en insats i diverse krig. Trots att denna formel har varit gällande för krigsfilmer sedan Den stora paraden (1925) och På västfronten inget nytt (1930), så finns det några få undantag som har lagt all fokus på människans subjektiva upplevelser av ett krig. Elem Klimovs Gå och se är ett av dessa undantag som utspelar sig i Vitryssland under andra världskriget.Året är 1943 och den tyska fronten befinner någonstans i närheten av Moskva, medan Vitryssland står under tysk ockupation. Filmen följer 15-årige Florya (Aleksei Kravchenko) vars önskan är att ansluta sig till partisanerna och kämpa mot de tyska ockupanterna. När han finner ett gammalt gevär ser han sin möjlighet. Han ansluter sig till en lokal partisangrupp, samtidigt som han lämnar kvar sin förtvivlade mor och två systrar hemma. Men när partisanerna rycker ut i strid, tycker deras ledare, Kosach (Liubomiras Lauciavicius), synd om honom, och lämnar honom kvar i lägret.
Han återvänder hem och hamnar mitt i ett tyskt artillerianfall, vilket leder till att han nästan förlorar hörseln. När han kommer hem finns där inte en enda människa kvar i hela byn. Hans sökande efter sin familj för honom in i misärens värld som präglas av våld och brutalitet av det grymmaste slaget. Kriget skildras ur Floryas perspektiv där han kastas in i omänskliga förhållanden. Han upplever hur civilbefolkningen drivs från sina hem, plundras och massakreras. De som överlever tyskarnas ökända uppehåll, tvingas till att äta gräs för att överleva.
Gå och se är en av de mest brutala skildringarna över andra världskriget någonsin. Regissören ville från första början hypnotisera Aleksei Kravchenko så att han inte skulle få psykiska besvär i samband med inspelningen. Men efter att det visade sig att Kravchenko inte var mottaglig för hypnos, fick idén slopas. Men trots att våldet och övergreppet mot civilbefolkningen är oerhört påtagligt så förekommer det faktiskt inget grafiskt våld. Alla grymheter som civilbefolkningen utsätts för förekommer antingen på en annan plats än den där Florya befinner sig, eller så sker det utanför bild. Regissören ska ha en eloge för att han väljer bort att illustrera de brutala grymheterna, samtidigt som han gör det så pass påfrestande att det kryper in under skinnet på en. Med enkla medel har Klimov åstadkommit ett förträffligt resultat som blivit en av de bästa och mest realistiska beskrivningarna över andra världskriget.
När tyskarna anländer till en by och en SS-officer inträder ett hus där några boende håller sig gömda skapas det genast en stark känsla av olust; det blir som att döden själv kommit på besök. När invånarna sedan uppmanas via lystringshögtalare att lämna sina hem och samlas ifolklokalen skapas det en ångestfylld och hopplös tillvaro som känns oerhört äkta.
De flesta krigsfilmer utger sig för att vara antikrigsfilmer. Och visst stämmer det att många av dessa filmer visar vilken förödande inverkan krig har haft för den mänskliga civilisationen. Men saken är inte riktigt så enkel. Trots att krig uppmålas som någonting hemskt, så drösar många av dessa ”antikrigsfilmer” hyllningar över diverse slag, där soldater, generaler och enskilda individer glorifieras. Ales Adamovich som skrivit manuset tar helt avstånd från dessa hyllningar.
I Gå och se finns inga hjältemodiga insatser, inga goda soldater som räddar dagen. Filmen visar med obehaglig och övertygande realism vad krig egentligen är: inget mer än ett ändlöst lidande för folket. Och om det finns någon film som kan få en människa att ändra sin syn på krig, så är det Gå och se. Därför är det helt enkelt en film som alla politiska maktmänniskor borde gå och se.
Elem Klimov 1933 - 2003
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar